Penzance (bye bye Cornwall)

Om vi hade börjat resan i Penzance hade vi säkert tyckt att det var en charmig och trevligt livlig liten stad. Nu var vi så mätta på vidunderliga naturupplevelser att staden liksom inte riktigt gick in.

Även om reseledar-Åsa berättade entusiastisk om slottet på en ö utanför staden som man kan gå ut till vid lågvatten blev det bestående minnet av staden den indiska restaurangen där man som gäst uppmanades att ta med sig egen alkohol eftersom de inte hade utskänkningstillstånd.

Efter en sista natt i Penzance var vi helt redo att ge oss hemåt.

Det är drygt fem timmar med tåg från Penzance till London Paddington.

En synnerligen effektiv kväll i London där vi beskådade bland annat Westminster Abbey, parlamentet, London Eye och en massa röda bussar och telefonkiosker, en natt i minimala rum med massor av tågtrafik utanför fönstret, gubbajogg i Hyde Park och ett kort besök vid Buckingham Palace.

Sedan åkte vi hem.

Mousehole (Porthcurno – Penzance)

Vandringsgänget blev upphämtade på morgonen av en taxi som tog dem tillbaka till Porthcurno för att de skulle kunna slutföra vandingen och ta sig till Penzance med flaggan i topp.

Halta Åsa drällde runt i Penzance en stund, vilade lite och tog sedan bussen till charmiga lilla fiskeläget Mousehole för att möta de trötta vandrarna.

Gullig liten hamn, trånga gränder och en hel massa gallerier och turister.

Sennen Cove – Porthcurno

Vi lämnar Sennen Coves långa sandstränder bakom oss.

Så snart vi rundat första udden efter Sennen Cove kunde vi se Lands End hägra i horisonten.

Efter ett par relativt enkla kilometer var vi framme och tog en förmiddagsfika i solen.

Utsikten från Lands End tillförde kanske inte så mycket nytt men vi såg den från Englands sydvästligaste udde.

The First and Last House, även the First and Last souvenirbutik.

Från Lands End är det 874 miles till Skottlands nordöstligaste udde. Åsa såg en liten utställning om människor som tagit sig hela vägen på olika vis inklusive en man som kört hela sträckan på åkgräsklippare och en annan som vandrat den naken så när som på vandrarkängor.

Åsa tog sedan bussen till Porthcurno och traskade upp på berget för att njuta av utsikten över den enastående vackra lagunen. Ett par timmar senare sammanstrålade vi på strandcaféet där vi blev upphämtade av en vänlig chaufför som tog oss till Penzance.

(Egentligen skulle det varit en natt i Porthcurno men resebyrån hittade inget rum till oss där så vi fick sova två nätter i Penzance.)

Pendeen – Sennen Cove

Sol igen och väldigt glatt humör. Från Pendeen var det en liten bit att gå för att komma tillbaka till South West Coast Path.

Vid kusten ligger en mängd ruiner efter gamla gruvor.

Efter ett par kilometer kom vi fram till Cape Cornwall.

När man ser en så här vacker halvö i Cornwall blir man såklart glad över att det är vackert men samtidigt trött eftersom man inser att det kommer att vara en lång brant nedförsbacke och en lång brant uppförsbacke för att komma dit. Eftersom jag skadat foten under de första dagarnas vandring valde jag att lämna gruppen efter just de backarna och följa landsvägen in till St Just där jag drack afternoon tea och tog bussen till Sennen Cove.

På kvällen åt vi en härlig födelsedagsmiddag med bland annat färska skaldjur.

Zennor till Pendeen

Efter den första varma och soliga vandringsdagen var det riktigt skönt med lite regn. Åtminstone tyckte vi det i början.

Vi började med att följa inlandsvägar för att spara våra trötta ben lite.

Vädret varierade mellan lätta droppar och envist fallande. Havet var vackert även vått.

Vi hade köpt med oss lunchmackor från Tinners Arms. Torrt bröd, riven ost och skinka. Inte jättesmaskens men allt går när man är hungrig. Vila efter maten går alltid bra.

St Ives till Zennor

Första steget på den långa vandingen. I början var stigen förrädiskt enkel. Först asfalt och sedan en mjuk grusstig.

Snart blev det lite tuffare – stora ojämna stenar där man fick kliva från sten till sten.

Gyttjiga pölar där stigen korsades av en liten bäck.

Smala steniga stigar, ibland lite läskigt nära stupet men oftast på betryggande avstånd.

Men det var så värt besväret – utsikten var absolut enastående.

Ibland trodde vi att vi såg sälar och ibland var vi helt säkra på att vi såg sälar.

Svårast var när det var branta nedförsbackar med stenblock. De som syns här var inte de värsta – där hade ingen tid att fotografera.

Trötta och törstiga kom vi till slut fram till Tinners Arms i Zennor. Sällan har en öl eller cola smakat så gott. Maten var också bland det bästa vi åt i Cornwall.

Kontrasten mot turistsamhället St Ives var enorm. Zennor är inte mycket mera än fem gårdar, en kyrka och en pub. Vi hade inte ens någon mobiltäckning (det hade vi sällan ute på stigarna heller) men på puben fanns det wifi.