Det finns en enda cache i Kristianstad som är klassad 5/5 – dvs supersvår både att lista ut och att nå fram till. Jag min fegis hade för länge sedan bestämt mig för att inte ge mig på den, men Modige Martin beslutade sig häromdagen för att göra ett försök.
Första utmaningen var att hitta ingången till Morias grottor. Efter en del forskande på datorn förstod Smarte Martin att koordinaterna var skrivna på alvspråk. Och efter ytterligare pysssel hade han löst det och kunde ge sig ut på grottutforskning.
Ungefär en halv kilometer färdades han i underjorden, vadandes i dyigt vatten och med spindlar krypande på väggarna. Som tur var dock ingen Tolkiensk jättespindel.
Djupt djupt inne i Morias grotta fann han så det eftersökta – ledtråden till nästa steg. Dock var lappen inuti uppblött och trasig, så Klipske Martin tog hem den för att torka upp den en smula.
Det visade sig vara ett mycket intelligent drag, för ledtråden kunde bara tydas med hjälp av Anors flamma och den låter sig enklast hantera hemma vid köksbordet. Dessutom var det ju bra för nästa cacheare att lappen fick torka en smula.
Oturligt nog för Martin som just lärt sig Tengwar, var ledtråden skriven på Cirth. Men Lingvistiske Martin knäckte det med och kunde efter någon kväll till vid datorn stoltsera med koordinaterna till Kazad-Dûm.
Då tinade den ditintills milt ointresserade hustrun upp. Med koordinater i GPS-en kändes projektet möjligt att genomföra och när Omtänksamme Martin laddat ryggsävken med kaffe och mackor fick han med sig både hustru och hundar ut i kylan.
Och visst var det i närheten av den plats vi tidigare misstänkt, men inte just där…
På lite avstånd såg det inte så farligt ut. Inte så fatligt alls. Det fanns ju till och med skydd mot framrusande monster.
Men på nära håll. Oj oj oj! Inte nog med att det var högt, desssutom hade svartalferna placerat ut svårforcerbara hinder på vägen. Vi det här laget fanns det dock inget som kunde stoppa Beslutsamme Martin.
Hustrun och hundarna på bron pep av skräck och försökte komma med lugnande och uppmuntrande tillrop medan Orädde Martin sakta tog sig allt närmare den hägrande lådan. Och till sist var han där. Cachen loggad!
Sen var vi ganska nervösa då han klättrade ner igen. (Behöver jag tillägga att järnbalkarna var kalla och täckta av halkig snö?)
Sedan återstod inget mer än att vandra den långa vägen hem till Fylke igen och ställa till ett rejält gästabud för att fira denna otroliga bedrift.
Värt att nämna är också att allt detta utfördes av en man som aldrig läst Tolkien och som somnat varenda gång vi tittat på Sagan om ringen. Jag kan bara instämma i meddelandet Martin fick från en tidigare cachefinnare: Respekt!
Martin!! Jag är mäkta imponerad. Nu kan du få fortsätta att slå mig i Wordfeud. Jag ska inte sucka en endaste gång. Och hustrun. Du måste ha haft en puls högt över det tillåtna.
Jag är mållös… Fullkomligt bedövad av skräck. Tänk vad som kunde ha hänt.. Men jag säger också: Respekt!
Himmel! Viket rafflande äventyr och vilken modig man! Här höll hela högen andan i spänning – förmådde först andas ut när vi förstod att det hela slutade med lyckligt gästabud och inte med gips, bandage och kryckor!