Första steget på den långa vandingen. I början var stigen förrädiskt enkel. Först asfalt och sedan en mjuk grusstig.
Snart blev det lite tuffare – stora ojämna stenar där man fick kliva från sten till sten.
Gyttjiga pölar där stigen korsades av en liten bäck.
Smala steniga stigar, ibland lite läskigt nära stupet men oftast på betryggande avstånd.
Men det var så värt besväret – utsikten var absolut enastående.
Ibland trodde vi att vi såg sälar och ibland var vi helt säkra på att vi såg sälar.
Svårast var när det var branta nedförsbackar med stenblock. De som syns här var inte de värsta – där hade ingen tid att fotografera.
Trötta och törstiga kom vi till slut fram till Tinners Arms i Zennor. Sällan har en öl eller cola smakat så gott. Maten var också bland det bästa vi åt i Cornwall.
Kontrasten mot turistsamhället St Ives var enorm. Zennor är inte mycket mera än fem gårdar, en kyrka och en pub. Vi hade inte ens någon mobiltäckning (det hade vi sällan ute på stigarna heller) men på puben fanns det wifi.
