Efter en trevlig gemensam cacherunda i träsket förra helgen har Ugglemamma och Ugglepappa mest sökt var för sig den senaste veckan. Denna söndag bestämde vi oss dock för att slå våra GPSer ihop och gav oss ut på en runda tillsammans med hundarna.
Vi började lite lätt med Den haltande ankans bro. Den loggade Åsa dagen innan, så det blev Martin som fick äran att klättra in till fjäderfäna. Och visst fick han tag på den.
Här får Martin signera loggen efter sin fru. Martin hittade en TravelBug i Osby under gårdagen. (Han låtsades att han åkte dit för en agilitytävling, men det verkar som om han letade skatter mest hela dagen.) Åsa var enormt avundsjuk, särskilt efter att vi sett på internet att den lilla bilen färdats ända från Californien.
Nu får bilen åka vidare på nya äventyr.
Här klättrar Martin fram efter att ha gömt cachen och bilen.
Efter Den haltande ankans bro gav vi oss på vår allra första MultiCache – Neverending stoney, bara några hundra meter därifrån. Den här typen, där man ska räkna fram nya koordinater, har vi inte klarat av förut. Nu hittade vi ganska lätt de bokstäver som behövdes för att lösa talet, men när Martin la in resultatet i sin GPS fick vi ganska märklig vägvisning. Så vi la ner försöket och cyklade vidare till Happy. Den verkade dock ha blåst bort, för trots idogt letande hittade vi den inte.
No Tractors hittade vi däremot lätt. Det var tur, för Åsa hade bestämt att vi inte fick fika förrän vi hittat vår första gemensamma cache. (Haltande ankan gillades inte, eftersom Åsa loggat den dagen innan.)
Loggremsan i No tractors var dock så frusen att den inte gick att rulla upp. Vi fotograferade den som bevis på fångsten.
Efter en stärkande kopp kaffe och var sin Dumlekola cyklade vi vidare upp på Kulltorp, och inom loppet av några minuter hade vi hittat både 108 och Spettkakan. Martin blev lite förfärad när hans handikappade fru glatt lutade cykeln mot en stolpe och började balansera på ramen för att nå upp till burken, men det var inte första gången. Himla bra sjukgymnastik!
Nu började det bli hög tid för Martin att cykla hem för att hinna till agilityträningen, men Åsa kunde inte riktigt släppa tanken på Neverending stoney, så hon stannade kvar i Björket. Vid det här laget hade hon listat ut hur hon skulle lägga in koordinaterna i sin mobil, och bestämde sig för att bara gå dir kompassen pekade. Och minsann! Det fungerade! I en snårig del av skogen, långt från den plats där vi letat tidigare låg den lilla lådan under en sten.
Det är helt facinerande att man kan hitta en liten liten låda på en sådan här plats.
Mycket trött, men nöjd och glad, cyklade Åsa in och loggade Ho to vejen vejen? på sin väg mot Konsum. Den hade Martin redan hittat, och gett lite extra ledtrådar kring, så den var lätt.
Sammantaget blev det en riktig rekorddag för oss bägge två. Fyra nya loggningar för Martin, fem för Åsa.
Jag är imponerad! Det verkar roligt, och jag fattar att man blir biten. Nästa, och nästa och så bara lite till.. Dessutom kombinerat med frisk luft och motion, kunde inte vara bättre.
Ja, precis så! Nästa, och nästa och bara en till. Och väl hemkommen i värmen sitter jag och hänger på http://www.geocaching.com/ för att planera nästa runda.
Toppenkul att se bilderna och läsa om era strapatser. Balansera på en cykel – hmm? Låter livsfarligt i dessa istider. Kommer till K-stad i v.9 Spara någon cache tills dess, kanske kan jag låna en cykel så får vi se vad som väntar 🙂
Har du upptäckt http://geobloggen.com ? Den är bra om man vill veta det mesta kring geocaching. Hade den som kvällslektyr i fredags 🙂
Visst ska vi leta skatter när du kommer. 🙂 Jag hoppas att iskylan är borta då, så kan vi leta på Balberget eller Kjugekull. Annars har jag nästan allt kvar i södra och östra Kristianstad.