En sista fantastisk frukost återstod innan det var dags att packa ihop, checka ut och ta en taxi till järnvägsstationen.
Senast vi åkte tåg i Katalonien var lokaltågen varma, svettiga, bedrövliga transportmedel med galonsäten. Nu var det ett rent och bekvämt tåg med finfin aircondition. Nästan lite fusk, tyckte Åsa och Martin. Nåväl, fusk eller ej så kom vi till Barcelona Sants och hittade snart rätt metro. Även metron är en fröjd att åka med och snart var vi framme vid vårt hotell.
Från fyra stjärnor till en är ett märkbart hopp när det gäller hotell, men även om rummet är litet och saknar balkong så är det klart beboeligt. Bäst av allt, tycker Åsa, är att om man går bara ett enda kvarter så kommer man till Av. Gaudi – en gågata med massor av uteserveringar med utsikt över La Sagrada Familia åt ena hållet och Hospital de Sant Paus vackra entré åt andra hållet.
Efter en lunch med denna vackra utsikt gick vi ned och tog en lite närmare titt på kyrkan som kanske blir klar om 15 år. Nu har jag tjatat så mycket om den att mitt resesällskap börjar kalla den för Grisfamiljen.
Framåt kvällen tog vi metron till Barceloneta. Alva tyckte mest om stranden och Åsa tyckte bäst om de smala gränderna ovanför densamma. Alla tyckte om den middag vi åt vid hamnen och personalen på serveringen tyckte mycket om att vi åt hos dem. De jobbade stenhårt och med stor framgång på att alltid ha kunder vid alla bord.
På hemvägen stannade vi till på Av. Gaudi för en capuccino och äntligen fick Åsa se Grisfamiljen i kvällsbelysning. Vackert!
